Jorden är den grund som är nödvändig för växt- och djurlivet. Med tanke på livet på jorden och dess betingelser, den består av en massa som består av organiskt och oorganiskt material. Jorden är, och den har gradvist förändrats vilket har möjliggjort för de olika formerna av liv. Människan är den yngsta av all dessa livsformer. I förhållande till hur länge jorden har funnits, är människans tid försumbar. Människan är i helheten irrelevant, oväsentlig och ovidkommande. Människans vara, eller icke vara, saknar betydelse i sammanhanget. Människans förekomst påverkar inte jorden på ett sätt som rör den viktigaste eller största delen av jordens eller universums helhet.
Jorden är en del av naturen i universum. Den är vår verklighet av naturen, särskilt den betraktad som ett självstyrande eller lagbundet system. Dock är den inte konstruerat, tänkt eller skapad på ett konstgjort sätt av en okänd övernaturlig kraft. Det är en del av människans omgivande verklighet, som är inte skapad av människan med tonvikt på den synliga delen där växter, mineraler, även djur ingår. Den betraktas av en livsmiljö, med tonvikt på det äkta och ursprungliga, som inte tillhör människan. Och eftersom vår natur sammanfattas av alla inneboende, immanenta, inherenta och de grundläggande egenskaperna, är människan en del av det hela. Dock är människan en så obetydlig del, att den kan bortses från de, för jordens och naturens praktiska syften. Människan, karaktäriseras som en varelse med en abnorm självöverskattning ofta kombinerad med stort maktbegär.
Människans koppling till naturen och Jorden är centrerad i hjärnstammen, som kontrollerar kroppens livsuppehållande organ samt viktiga funktioner som nervsystemet utgör. Människans hjärna är inte mer komplicerad än vad man gör den till. Centralt ligger även den primitiva hjärnan som är samstämd med naturen och verkligheten. Ju längre ut och bort från denna primitiva delen, desto mer overkligt blir vår tillvaro; tankarna svävar, då tankeverksamheten tenderar att bli verklighetsfrämmande. Graden av en sådan tankestörning eller tankeförlopps störning ger utslag på orsak eller orsaker på underliggande störning hos individens medvetna tankar. I de mest extrema fall yttrar det sig i vanföreställningar och hallucinationer. Människans förmåga att skapa artefakter, för egen vinning, grundas på förmågan att föreställa sig saker som man inte upplever på ett naturligt sätt. Det som bottnar i dagdrömmeri, verklighetsflykt eller inbillning kan ge upphov till skapande av fantasibilder och fantasifigurer, liksom vid bruk av vissa central stimulerande droger. Att ett förhöjt febertillstånd kan orsaka fantasieggande upplevelser, vittnar om att funktioner och mekanismer i en levande människokropp är inte i balans, vilket då, även påverkar hjärnans fakulteter. För andra, yttrar sig tankestörningar, oftast, i oorganiserat tal. Det förklarar, uppkomsten av dialekter, men också språkets utveckling och tolkning över tiden och mellan olika folkslag i närliggande och utspridda landområden. Och alla dessa folk, numera, talar nästan samma språk, med små variationer. Just på grund av dessa tanke störningar, fantasieggande upplevelser och osammanhängande tal, har människorna, i en del fall, varit benägna att följa en ledare som har en stark och personlig utstrålning och även förmåga att fascineras och påverka andra människor, utan att tänka genom grundligt. Detta sker oftast i en tillfällig svår situation eller under tvingade omständigheter, som medför fara för liv eller hälsa. När tankeverksamheten svävar, så långt bort från verkligheten, som man kan komma, skapas en grogrund för religioner och prydnader som monarkier. Dessa är extrema artefakter. I verkligheten, saknas grund for begrepp om föreställningar, som religionerna gör gällande. Dvs, det finns ingen gud. Det finns ingen gudsson. Det finns ingen helig ande. De begrepp som skapas finns bara i vårt språk pga tankestörningar och fantasieggande upplevelser.
Således, saknar religioner grund i verkligheten. På samma sätt, saknar legitimerings principen för uttrycket, ‘Kungadömet av guds nåde’, (dvs, att monarken är insatt i sitt ämbete av gud), någon som helst grund i verkligheten.